Svensk ordbok 2009, webbversion

1häck`la verb ~de ~t häckl·ar1bearbeta (lin) genom ett slags kamning i syfte att av­skilja blånor nu­mera vanligen maskinellt jordbr.häckla (ngt)sedan senare hälften av 1400-taletLatinskt-svenskt glossariumfornsv. häckla; av lågty. hekelen, ty. hecheln med samma betydelse; till 2häckla 2av­bryta (talare) med när­gångna och besvärliga frågor särsk. som stående in­slag i det politiska livet i vissa länder, bl.a. Eng­land komm.oppositionen häcklade regeringens tales­man○äv.hån­fullt kritisera han häcklades av kamraterna för sin ”geniala” idéhäckla ngn (för ngt/SATS)sedan 1596till 1häckla 1 Subst.:vbid1-187717häcklande, vbid2-187717häckling
2häck`la substantiv ~n häcklor häckl·an●ett redskap som an­vänds vid lin­beredning, bestående av en trä­platta med (järn)taggar i rader för av­skiljning av blånorna mest histor.jordbr.verkt.○äv.ett fisk­redskap med många krokar sedan 1462Jönköpings stads tänkebokfornsv. häkla; av lågty. hekele med samma betydelse (ty. Hechel); besl. med hake