Svensk ordbok 2009, webbversion

1hytt`a substantiv ~n hyttor hytt·an1smält­ugn för fram­ställning av metall eller glas metallurg.JFRcohyponymmasugn ○äv. om byggnad med smält­ugn in­om järn- el. glas­bruk e.d.den gamla hyttan i Glava glas­bruk○äv. om järn­bruk resp. glas­bruksedan 1340förordning utfärdad av kung Magnus för bergsmännen i Närke (Svenskt Diplomatarium)fornsv. hytta ’smält­hytta’; av lågty. hütte ’hydda; hytta’; besl. med eng. hide ’gömma, dölja’ 2högsta akter­däck på äldre segel­fartyg sjö.sedan 17653liten, enkel stuga för över­nattning ofta långt från tät­orter, hotell o.d.; särsk. om så­dan stuga i Norge hush.de över­nattade i en hytta på fjälletsedan åtm. början av 1990-talet
2hytta sehöta