Svensk ordbok 2009, webbversion

hu`sbonde substantiv ~n husbönder hus|­bond·en●man som före­står och har bestämmande­rätt över ett större hem eller hus­håll särsk. gård e.d.; vanligen om så­dan person i förhållande till sitt tjänste­folk delvis histor.hush.yrk.husbondeväldedrängen var sin husbonde trogenhan tjänade hos en hård men rätt­vis husbonde○äv.(manlig) ägare till hus­djur JFRcohyponymhusse den morrande schäfern låg vid husbondens fötterngns husbonde, husbonde till ngnhusbondens röstse1röst 1 sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. hus­bonde; till hus och bonde Husbondens röst.Svensk benämning på grammofonskivemärket His Master’s voice; ofta överfört om bundenhet till auktoriteter o.d.