Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n horungar
hor|ung·en1utomäktenskapligt barn
åld.; starkt nedsätt., kan verka stötandesläkt.sedan 1555till hor och unge
2slutrad i ett textstycke som hamnat överst eller begynnelserad som hamnat nederst på en sida
i en tryckt skrift e.d.; vanligen betraktat som ett skönhetsfel
bok.sedan 1823