Svensk ordbok 2009, webbversion

ho`runge substantiv ~n horungar hor|­ung·en1utom­äktenskapligt barn åld.; starkt ned­sätt., kan verka stötandesläkt.sedan 1555till hor och unge 2slut­rad i ett textstycke som hamnat överst eller begynnelserad som hamnat nederst på en sida i en tryckt skrift e.d.; vanligen betraktat som ett skönhets­fel bok.sedan 1823