Svensk ordbok 2009, webbversion
[-ån´t]
substantiv ~en ~er
horisont·en●skenbar gränslinje mellan himlavalvet och jord- eller havsytan
astron.psykol.horisontlinjeett fartyg syntes vid horisonten○äv. bildligt, spec.(andlig) utsiktspunkt
från New Yorks horisont ter sig saken annorlunda än från Stockholms○spec. äv.andlig synkrets eller fattningsförmåga
vidga sin horisontalgebran har alltid gått över hans horisontsedan 1623via lat. av grek. horiz´on (kyk´los), eg. ’begränsande (krets)’