Svensk ordbok 2009, webbversion

horisont [-ån´t] substantiv ~en ~er horisont·en●skenbar gräns­linje mellan himla­valvet och jord- eller havs­ytan astron.psykol.horisontlinjeett far­tyg syntes vid horisonten○äv. bildligt, spec.(andlig) utsikts­punkt från New Yorks horisont ter sig saken annor­lunda än från Stock­holms○spec. äv.andlig syn­krets eller fattnings­förmåga vidga sin horisontalgebran har all­tid gått över hans horisontsedan 1623via lat. av grek. horiz´on (kyk´los), eg. ’begränsande (krets)’