Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n horor
hor·an●kvinna som mot betalning (yrkesmässigt) har sexuellt umgänge med män
starkt nedsätt.; kan verka stötandepsykol.yrk.SYN.synonymprostituerad
lyxhorakvarteret befolkades av horor, narkomaner och langare○äv. allmännare om kvinna som anses sexuellt lättfärdigsärsk. i mäns språk; starkt nedsätt.; kan verka stötandeden eviga myten om horan och madonnan○äv. allmännare som skällsordhåll käften jävla hora, skrek honsedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. hora
verb ~de ~t
hor·ar●ha sexuellt umgänge med en annan person än sin make/maka
om gift person el. allmännare
ngt åld.; starkt nedsätt.; kan verka stötandepsykol.de åkte till Reeperbahn och söp och horadehora (med ngn)sedan 1585se 1hora
Subst.:vbid1-184363horande;
vbid2-184363horeri