Svensk ordbok 2009, webbversion
hind
substantiv ~en ~ar
hind·en●(fullväxt) hona av hjort
särsk. kronhjort el. dovhjort
zool.JFRcohyponymbock 1
skygg som en hindseskygg
sedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. hind; gemens. germ. ord, trol. besl. med grek. kemas´ ’hjort; gasell’