Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n
hick·an●upprepade ofrivilliga hastiga inandningar och efterföljande tillslutningar av struphuvudet
varvid karakteristiska ljud stöts ut
fysiol.JFRcohyponym2hicka
hickanfallfyllhickaskrämselhickaha hickasedan 1430–50Flores och Blanzeflorfornsv. hikka; till 2hicka
verb ~de ~t
hick·ar●ha hicka
komm.○äv. utan upprepningvanligen med partikelntill
ge ifrån sig en hickning
hon hickade till av skrämsel○äv. bildligt (med partikel)visa tydlig förvåning
garvade diplomater hickade till när de hörde presidentens utspelhicka (till)sedan 1325Westgöta-Lagenfornsv. hikka ’hicka; flämta; snyfta’; av ljudhärmande urspr.
Subst.:vbid1-182151hickande,
hickning