Svensk ordbok 2009, webbversion

1hick`a substantiv ~n hick·an●upp­repade o­frivilliga hastiga in­andningar och efter­följande tillslutningar av strup­huvudet var­vid karakteristiska ljud stöts ut fysiol.JFRcohyponym2hicka hickanfallfyllhickaskrämselhickaha hickasedan 1430–50Flores och Blanzeflorfornsv. hikka; till 2hicka
2hick`a verb ~de ~t hick·ar●ha hicka komm.○äv. utan upp­repningvanligen med partikelntill ge i­från sig en hickning hon hickade till av skrämsel○äv. bildligt (med partikel)visa tydlig förvåning garvade diplomater hickade till när de hörde presidentens ut­spelhicka (till)sedan 1325Westgöta-Lagenfornsv. hikka ’hicka; flämta; snyfta’; av ljud­härmande urspr. Subst.:vbid1-182151hickande, hickning