Svensk ordbok 2009, webbversion

hel`gon substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en helg·on·et●religiös personlighet som fått erkännande för ett mycket fromt och moraliskt högt­stående liv särsk. i katolsk och ortodox kristendom psykol.relig.yrk.helgonbildhelgondyrkanhelgonrelikskyddshelgonhon förklarades som helgon 100 år efter sin död○äv. försvagatmoraliskt mycket högt­stående person motstånds­rörelsen bestod naturligtvis inte bara av helgonalla helgons dagsedag 2 sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. hälghon; till helig