Svensk ordbok 2009, webbversion

har`pa substantiv ~n harpor harp·an1ett stort sträng­instrument vars ton har ljus klang och lång efter­klang och ofta har an­setts som över­jordiskt vacker musikharpolekharpspelnyckelharpasedan 1385Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. harpa; gemens. germ. ord av o­visst urspr.; ev. besl. med harv 2ett redskap för sortering av grövre och finare korn t.ex. av spann­mål el. grus; bestående av en ram med galler jordbr.verkt.sedan 1675trol. till harpa 1 3från­stötande (äldre) kvinna ned­sätt.yrk.hon är en gammal harpasedan 1734sv. dial. harpa ’gammal, ful kvinna; troll­packa’; av o­visst urspr., ev. besl. med harpa 1