Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. halvledarn, plur. ~, best. plur. halvledarna
halv|led·ar·en●material med viss, mycket temperatur- och föroreningskänslig, elektrisk ledningsförmåga
anv. bl.a. i olika typer av elektroniska förstärkare
eltekn.typiska halvledare är kisel och germaniumsedan 1807 (i bet. ’ofullkomlig isolator’)