Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
halt·ar●gå ojämnt på grund av att kroppstyngden faller mera på det ena benet än på det andra
till följd av att ett skadat ben måste skonas el. att benen är olika långa e.d.
med.SYN.synonymlinka
hon haltade mödosamt bort till skrivbordethan haltade efter den hårda tacklingenhon haltar lite på vänster ben○äv. bildligt, spec.vara (oönskat) oregelbunden
hans vers haltar något○spec. äv.brista i avsedd likhet eller inre konsekvens
jämförelsen haltarresonemanget haltar betänkligthalta (på ngt)sedan senare hälften av 1300-talet; 1791 i bildlig bemärkelseFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. halta; till 1halt
Subst.:vbid1-178050haltande,
vbid2-178050haltning