Svensk ordbok 2009, webbversion

hal`ta verb ~de ~t halt·ar●gå o­jämnt på grund av att kropps­tyngden faller mera på det ena benet än på det an­dra till följd av att ett skadat ben måste skonas el. att benen är o­lika långa e.d. med.SYN.synonymlinka hon haltade mödosamt bort till skriv­bordethan haltade efter den hårda tacklingenhon haltar lite på vänster ben○äv. bildligt, spec.vara (o­önskat) o­regelbunden hans vers haltar något○spec. äv.brista i av­sedd likhet eller inre konsekvens jäm­förelsen haltarresonemanget haltar betänkligthalta (på ngt)sedan senare hälften av 1300-talet; 1791 i bildlig bemärkelseFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. halta; till 1halt Subst.:vbid1-178050haltande, vbid2-178050haltning