Svensk ordbok 2009, webbversion

hall`on substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en hall·on·et●ett rött, sött, ngt klibbigt bär som eg. består av samman­satta små­frukter bot.kokk.hallonsafthallonsyltskogshallonvildhallonplocka hallon○äv.hallon­buske sedan ca 1550speciellt svenskt ord av om­diskuterat urspr.; trol. besl. med hall ’häll, klippa’ med bet. ’bär på stenig mark’