Svensk ordbok 2009, webbversion

gö`rare substantiv ~n äv. vard. görarn, plur. ~, best. plur. görarna gör·ar·en●person som ut­för (konkret) handling mest relig. ut­om i sammansättn.relig.yrk.botgöraremålgörarevälgörareprästen manade dem att vara ordets görare och inte bara dess hörare○i vissa sammansättn. äv. om före­teelse med viss effektmjukgörarerengörareskadegöraresedan ca 1385Klosterläsningfornsv. görare