Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. gångarn, plur. ~, best. plur. gångarna
gång·ar·en●person som går
särsk. i sportsammanhang
sport.yrk.zool.han har en kroppsbyggnad som är typisk för gångare○äv. om djur, särsk. häståld. som självständigt ordhälgångarepassgångaresengångaretågångarefru Sola rider sin gångare gråsedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. gangare