Svensk ordbok 2009, webbversion

gång`are substantiv ~n äv. vard. gångarn, plur. ~, best. plur. gångarna gång·ar·en●person som går särsk. i sport­sammanhang sport.yrk.zool.han har en kropps­byggnad som är typisk för gångare○äv. om djur, särsk. häståld. som själv­ständigt ordhälgångarepassgångaresengångaretågångarefru Sola rider sin gångare gråsedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. gangare