Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~t ~n
gärd·et1(inhägnad) åker eller betesmark
jordbr.rengärdestengärdestubbgärdede tog en genväg över gärdenasedan 1225öppet brev utfärdat av kung Erik Eriksson med synedom över rågångar i Västergötland (Svenskt Diplomatarium)fornsv. gärþe; till gärda; jfr mellangärde
2stängsel
särsk. runt åker el. betesmark
ngt åld.jordbr.laga gärdetsedan början av 1300-taletSkåne-Lagen