Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. gynnarn, plur. ~, best. plur. gynnarna
gynn·ar·en1person som gynnar
ngn el. ngt
komm.yrk.SYN.synonymbefrämjare
hon hade mäktiga gynnare inom regeringen och var därför svår att komma åten gynnare (av ngn/ngt)sedan 1481brev från finske hövitsmannen Magnus Turesson till rådet i Reval (Finlands medeltida urkunder)fornsv. gönnare; till gynna
2(obestämd och oberäknelig) person
psykol.yrk.en konstig gynnareden där gynnaren som går omkring och samlar tomflaskor○ibl. spec.rackarunge
den gynnaren har pallat äpplen○spec. äv. om djurdet stryker en räv nära gården och den gynnaren är inte att lita påsedan 1759