Svensk ordbok 2009, webbversion

gu`lmåra substantiv ~n gulmåror gul|­mår·an●en hög, smultrondoftande måra med små guld­gula blommor i täta samlingar vanlig på torr gräs­mark bot.JFRcohyponymvitmåra gulmåra kallas ”jungfru Marie sänghalm”sedan 1755På mossans och gulmårans bädd gripen av plötslig vanmakt sjönk jag en sommardag.Hjalmar Gullberg, ur Dödsmask och lustgård (1952)