Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n gulmåror
gul|mår·an●en hög, smultrondoftande måra med små guldgula blommor i täta samlingar
vanlig på torr gräsmark
bot.JFRcohyponymvitmåra
gulmåra kallas ”jungfru Marie sänghalm”sedan 1755På mossans och gulmårans bädd gripen av plötslig vanmakt sjönk jag en sommardag.Hjalmar Gullberg, ur Dödsmask och lustgård (1952)