Svensk ordbok 2009, webbversion

grö`nköping substantiv, ingen böjning, neutr. grön|­köp·ing●ofta med versal (typisk) små­stad med ton­vikt på (förmenta) egenskaper som provinsialism, in­skränkthet o.d. samh.diskussionen var rena rama grönköpingsedan 1895till grön i bet. ’o­mogen; bort­kommen’ (namnet är trol. skapat av Albert Engström)