Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~er
grund|ton·en●ton som utgör utgångspunkt för skala eller baston i ackord
och som ger namn åt en skala el. ett ackord
konstvet.i C-durskalan är tonen C grundton○äv.den lägsta av de (del)toner som en ljudkälla ger upphov till
särsk. fonetik○äv. bildligt, spec.dominerande färgton
○spec. äv.grundstämning
grundtonen i berättelsen är ljussedan 1802