Svensk ordbok 2009, webbversion
[gåŋ`gåŋ]
substantiv ~en, plur. ~ar äv. ~er
gong·gong·en●ett slaginstrument med en hängande metallplatta som slås an med en klubba
ofta anv. för olika slag av signalering, men äv. för musikaliska effekter i orkestermusik
musikgonggongslaggonggongen kallade till middag○spec. i boxning, för markering av början el. slut av rondutmanaren var nedslagen men räddades av gonggongensedan 1751av eng. gong, gong-gong med samma betydelse; av malajiska gong; trol. ljudhärmande