Svensk ordbok 2009, webbversion

gonggong [gåŋ`gåŋ] substantiv ~en, plur. ~ar äv. ~er gong·gong·en●ett slag­instrument med en hängande metall­platta som slås an med en klubba ofta anv. för o­lika slag av signalering, men äv. för musikaliska effekter i orkester­musik musikgonggongslaggonggongen kallade till mid­dag○spec. i boxning, för markering av början el. slut av rondut­manaren var ned­slagen men räddades av gonggongensedan 1751av eng. gong, gong-gong med samma betydelse; av malajiska gong; trol. ljud­härmande