Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~men ~mar
gomm·en1munhålans övre, välvda begränsningsyta
bestående av en främre hård och en bakre mjuk del
med.gomtakhan smackade med tungan mot gommensedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. gome ’gom; gomhalva’; gemens. germ. ord, besl. med grek. kha´os ’gap; svalg’; jfr kaos
2garnityr av löständer
vanligen med en platta som passar till gomtaket
med.sedan 1900