Svensk ordbok 2009, webbversion

gnägg`a verb ~de ~t gnägg·ar●ge i­från sig kraftigt, gällt, hackigt läte genom en serie luftutstötningar; om häst komm.zool.JFRcohyponymråmacohyponymböla hästarna kastade huvudet bak­åt och gnäggade○äv. bildligtskratta vard.alla gnäggade åt hans imitationergnägga (åt/mot ngn/ngt)sedan förra hälften av 1400-taletÖstnordiska och latinska medeltidsordspråkfornsv. gnäggia; ljud­härmande Subst.:vbid1-171562gnäggande, vbid2-171562gnäggning; gnägg