Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
gnissl·ar●ge ifrån sig ett skärande, utdraget ljud
oftast (som) när osmorda metall- el. träytor rör sig mot varandra
komm.årorna gnisslade i årtullarnagnisslande bromsar○äv.åstadkomma gnissel med
många gnisslar tänder i sömnen○äv. bildligt i fråga om svårigheter vid samarbete o.d.det gnisslade en del i samband med omorganisationengnisslagnissla tändersetand 1
sedan ca 1385Klosterläsningfornsv. gnisla, gnistla; ljudhärmande
Subst.:vbid1-171457gnisslande,
vbid2-171457gnissling;
gnissel