Svensk ordbok 2009, webbversion

glunt substantiv ~en ~ar glunt·en●ofta plur. en­dera av ett 30-tal duett­sånger för baryton och bas som handlar om student­livet i Upp­sala på 1840-talet musikgluntsångaresjunga gluntarWennerbergs berömda gluntar○äv. om studenten i dessa sångerGlunten och Magisternsedan 1847sv. dial. glunt ’pojke’; av o­visst urspr.; trol. besl. med glytt