Svensk ordbok 2009, webbversion
gla
`
na
verb
~de ~t
glan·ar
●
stirra
vard.; ngt åld.
komm.
den lille pojken glanade ihärdigt på dem
glana (på ngn/ngt)
sedan 1865
sv. dial.
glana
’stirra, glo; lysa svagt’; besl. med
glo
Subst.:
vbid1-170281
glanande