Svensk ordbok 2009, webbversion

gla`na verb ~de ~t glan·ar●stirra vard.; ngt åld.komm.den lille pojken glanade i­härdigt på demglana (på ngn/ngt)sedan 1865sv. dial. glana ’stirra, glo; lysa svagt’; besl. med glo Subst.:vbid1-170281glanande