Svensk ordbok 2009, webbversion

getto el. ghettoghetto [get´o] substantiv ~t ~n g(h)etto·na●(isolerat och förslummat) stadsområde med enhetlig befolkning urspr. om judisk stads­del men nu­mera all­männare ned­sätt.samh.storstadsgettonazisterna drev i­hop den judiska befolkningen i gettonupp­roret i Warszawas getto○äv. ngt ut­vidgat, en­bart med betoning av social enhetlighet e.d.studentgettosedan 1868; ut­vidgad anv. ca 1970trol. av ita. ghetto med samma betydelse, till Ghetto, namn på stads­del i Venedig