Svensk ordbok 2009, webbversion

gebit [gebi´tel.jebi´t] substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en ge·bit·et●special­område arb.han är den främste in­om sitt gebit, 1600-talsmynten civil­ingenjör som lämnat sitt egentliga gebit och sysslar med försäkrings­frågor(inom/på) ngns/ngts gebitsedan 1795av ty. Gebiet ’om­råde’, till gebieten ’befalla; på­bjuda’; ge- i ty. lån­ord, urspr. ga-, ’samman; till­sammans med’; jfr granne