Svensk ordbok 2009, webbversion
verb förteg, förtigit, pres. förtiger
för·tig·er●underlåta att nämna
ngt som naturligen borde ha nämnts; med avsikt att hemlighålla det
komm.förtiga sanningenhon förteg brevets innehåll för honomförtiga ngt/SATS (för ngn)sedan 1472–86Speculum Virginumfornsv. forþighia
Subst.:vbid1-165390förtigande