Svensk ordbok 2009, webbversion

fö`rning substantiv ~en ~ar för·ning·en●mat som en gäst har med sig till ett gästa­bud e.d.; t.ex. vid begravning ngt åld.scen.förningskorgsedan 1345stadga utfärdad av kung Magnus om regler för frälset m.m. (Svenskt Diplomatarium)fornsv. förning; till föra i bet. ’ha med sig’