Svensk ordbok 2009, webbversion
verb förlät förlåtit förlåten förlåtna, pres. förlåter
för·låt·er●ofta imper.
upphöra att känna bitterhet mot (ngn) eller kräva gottgörelse för
ngn liden oförrätt; ofta med tonvikt på att den förfördelade säger ”Jag förlåter dig” e.d.
komm.JFRcohyponymtillgecohyponymursäkta
ett svek som vi aldrig kan förlåta honomsäg nu ”förlåt” till farmor!○äv. försvagatdu får förlåta att jag glömde ringa○äv. i rena artighetsfraserförlåt, kan jag få tala med Lenaförlåt, jag hörde inteförlåta ngn (ngt/SATS), förlåta ngn (för ngt/SATS)sedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. forlata ’lämna; överge; släppa efter; förlåta’; av lågty. vorlaten, urspr. ’låta fara; lämna ifrån sig’
Subst.:vbid1-162958förlåtande;
förlåtelse
Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.Bibel 2000, Matteus 6:12 (ur Fader vår)
I Luciasången står det: ”Kring jord som sol’n förlät skuggorna ruva.” Detta handlar inte om förlåtelse utan innebär, att solen övergav jorden så att skuggorna ruvar. Ordet förlät används här i en numera obruklig betydelse.