Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. förkunnarn, plur. ~, best. plur. förkunnarna
för·kunn·ar·en●person som framträder för att sprida en lära
el. ett budskap e.d.
komm.relig.yrk.JFRcohyponympredikant
prästen är ordets förkunnarefredsrörelsens stora förkunnare○ibl. med tonvikt på starkt retorisk talarstil e.d.som politisk talare är han något av en förkunnareen förkunnare (av ngt)sedan 1544