Svensk ordbok 2009, webbversion

förgif´ta verb ~de ~t för·gift·ar1till­föra gift till komm.med.ärt­soppan var förgiftadvi förgiftar naturen○äv. bildligtfylla med hat och bitterhet de o­lösta gränsproblemen förgiftar relationerna mellan grann­ländernaförgifta ngt (med ngt)sedan 1623till fornsv. forgift ’gift’, av lågty. vorgift ’förgiftning; gift’; jfr 1gift 2döda eller skada (ngn) med gift jur.han försökte förgifta sin styv­farförgifta ngnsedan 1745Subst.:vbid1-161964förgiftande, förgiftning