Svensk ordbok 2009, webbversion
verb förförde förfört, pres. förför
för·för·de●locka till sexuellt umgänge
psykol.hon försökte förföra honom på festenhan förförde sin bäste väns fru○äv.förleda
till olämpligt handlande
man ska inte låta sig förföras av hans inställsamma ton○äv.tjusa
toner som lockar och förförhan förför publiken med sin skönsångförföra ngn (till ngt/att+V)sedan 1550av lågty. vorvören med samma betydelse, eg. ’föra vilse; missleda; föra bort’
Subst.:vbid1-161926förförande;
förförelse