Svensk ordbok 2009, webbversion

förfö´ra verb förförde förfört, pres. förför för·för·de●locka till sexuellt um­gänge psykol.hon försökte förföra honom på festenhan förförde sin bäste väns fru○äv.förleda till o­lämpligt handlande man ska inte låta sig förföras av hans in­ställsamma ton○äv.tjusa toner som lockar och förförhan förför publiken med sin skön­sångförföra ngn (till ngt/att+V)sedan 1550av lågty. vorvören med samma betydelse, eg. ’föra vilse; miss­leda; föra bort’ Subst.:vbid1-161926förförande; förförelse