Svensk ordbok 2009, webbversion
förfång´
substantiv,
ingen böjning, neutr.
för·fångNolltill (stort) förfång för ngn/ngttill (stor) skada för ngn/ngt
människosläktet tär hårt på jordens resurser till förfång för djur och natur
sedan ca 1350Konung Magnus Erikssons Stadslagfornsv. forfang; av lågty. vorvank ’övergrepp; skada’