Svensk ordbok 2009, webbversion

förfång´ substantiv, ingen böjning, neutr. för·fångNolltill (stort) förfång för ngn/ngttill (stor) skada för ngn/ngt​ människo­släktet tär hårt på jordens resurser till förfång för djur och natur sedan ca 1350Konung Magnus Erikssons Stadslagfornsv. forfang; av lågty. vorvank ’över­grepp; skada’