Svensk ordbok 2009, webbversion

föl`jeslagare substantiv ~n äv. vard. följeslagarn, plur. ~, best. plur. följeslagarna följe|­slag·ar·en●person som åt­följer ngn som sällskap särsk. vid resa trafik.yrk.NN, hans ständige följeslagare på resor utom­lands○äv. utan tanke på resahennes trogne följeslagare under Parisåren○i plur. vanligen med inne­börd av ömse­sidighetde båda följeslagarna begav sig sedan till Rom○äv. bildligt om djur, sak etc.Karo, hans följeslagare på många jakterBibeln är hennes ständiga följeslagarengns följeslagare, följeslagare till ngnsedan ca 1640trol. till fornsv. fylghislaghi, till fylghi ’följe’ och laghe ’kamrat’, med an­slutning till ut­trycket slå följe