Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. följeslagarn, plur. ~, best. plur. följeslagarna
följe|slag·ar·en●person som åtföljer ngn som sällskap
särsk. vid resa
trafik.yrk.NN, hans ständige följeslagare på resor utomlands○äv. utan tanke på resahennes trogne följeslagare under Parisåren○i plur. vanligen med innebörd av ömsesidighetde båda följeslagarna begav sig sedan till Rom○äv. bildligt om djur, sak etc.Karo, hans följeslagare på många jakterBibeln är hennes ständiga följeslagarengns följeslagare, följeslagare till ngnsedan ca 1640trol. till fornsv. fylghislaghi, till fylghi ’följe’ och laghe ’kamrat’, med anslutning till uttrycket slå följe