Svensk ordbok 2009, webbversion

färga [fär`ja] verb ~de ~t färg·ar1behandla med färgämneslösning för att ge färg åt ngt Nollsesefärg 1 JFRcohyponymmåla 1 färga håret röttkläder som man färgat själv bör tvättas separat○äv. bildligt (om icke-levande före­teelser)ge färg åt solen färgade himlen rödivern färgade hans kinder rödafärga ngt (ADJ)sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. färgha 2prägla på ett iögon­fallande sätt om abstrakta före­teelser NollJFRcohyponympåverka de sista minnes­bilderna färgar helhets­intryckethans av nostalgi och hat­kärlek färgade memoarerfärga ngtsedan 1821Subst.:vbid1-159745färgande, vbid2-159745färgning