Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
fäkt·ar1strida man mot man med stöt- eller huggvapen
som man försöker träffa motståndaren med genom olika finter
fäktkonstfäkta med sabel, värja eller florett○spec. i tävlingssyftefäktklubbfäktlektion○äv. i fråga om enstaka rörelsefäkta med sabeln○äv.vifta med armarna
ibl. men inte nödvändigtvis som led i slagsmål
pojken fäktade vilt när han blev ivägburenfäkta inte efter getingen!○äv. bildligtfäkta med ordfäkta (med ngt), fäkta (med/mot ngn)sedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. fäkta; av lågty. vechten ’slå med armarna; fäkta’; av omdiskuterat urspr.; jfr fight
2utföra häftiga rörelser med armarna
utan avsikt att anfalla
komm.JFRcohyponymgestikulera
hon fäktade vilt med armarna när hon berättadefäkta (med ngt)sedan 1657Subst.:vbid1-159307fäktande,
fäktning