Svensk ordbok 2009, webbversion

furi´r substantiv ~en ~er fur·ir·er●(titel för) befäls­person med en av de lägsta tjänste­graderna för grupp­befäl med upp­gifter fram­för allt i den elementära värnplikts­utbildningen; fram till 1983 mil.yrk.exercis under en o­vanligt mänsklig furir○nu­mera en­bart som tjänste­grad för hemvärns- och värnpliktsbefälsedan 1915 i sin nuv. bet.; urspr. (1557) i bet. ’under­officer som hand­hade ett kompanis in­kvartering, förplägnad m.m.’av fra. fourrier med samma betydelse, eg. ’som sörjer för foder’; se furage Själens furir.Dikt av Göran Palm (i Världen ser dig, 1964)