Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~er
fur·ir·er●(titel för) befälsperson med en av de lägsta tjänstegraderna för gruppbefäl
med uppgifter framför allt i den elementära värnpliktsutbildningen; fram till 1983
mil.yrk.exercis under en ovanligt mänsklig furir○numera enbart som tjänstegrad för hemvärns- och värnpliktsbefälsedan 1915 i sin nuv. bet.; urspr. (1557) i bet. ’underofficer som handhade ett kompanis inkvartering, förplägnad m.m.’av fra. fourrier med samma betydelse, eg. ’som sörjer för foder’; se furage
Själens furir.Dikt av Göran Palm (i Världen ser dig, 1964)