Svensk ordbok 2009, webbversion

frå`nta äv. åld. frå`ntagafrå`ntaga verb fråntog fråntagit fråntagen fråntagna, pres. fråntar äv. åld. fråntager från|­tag·it●ofta lös förb. i formenta ifrån beröva konkret el. abstrakt värde Nollde har från­tagits sin egendomman fråntog honom befogenheten att fatta ekonomiska beslutfrånta ngn ngtsedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. frantaka Subst.:vbid1-157351fråntagande