Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n ~r [frän´-]
fränd·en●släkting
mindre brukl.släkt.yrk.vänner och fränder○äv. för att beteckna samhörighet i ngt avseendevanligen i sammansättn.
meningsfrändeåsiktsfrändehans politiska fränderngns frände, frände till ngn, ngra är frändersedan 1000-taletrunsten, t.ex. Bjärby, Västergötlandvanligen runform frita (ack.), fornsv. frände; eg. pres. part. av isl. frjá ’älska’; nära besl. med ty. Freund, eng. friend ’vän’; jfr fria, fryntlig