Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
frustr·er·ar●vanligen pass. el. part.
göra besviken
genom att inte tillfredsställa behov
psykol.han var frustrerad över att han inte fick respons på sitt arbeteatt arbeta på långvården är ofta frustrerandemånga frustreras av att de egentliga besluten fattas i Bryssel och inte i Sverigefrustrera ngnsedan 1630; bedömt som föråldrat på 1920-talet; ökad anv. sedan 1960-taletav lat. frustra´re ’gäcka; svika’, till frus´tra ’förgäves’
Subst.:vbid1-157079frustrerande,
vbid2-157079frustrering;
frustration