Svensk ordbok 2009, webbversion

frustre´ra verb ~de ~t frustr·er·ar●vanligen pass. el. part. göra besviken genom att inte tillfreds­ställa behov psykol.han var frustrerad över att han inte fick respons på sitt arbeteatt arbeta på lång­vården är ofta frustrerandemånga frustreras av att de egentliga besluten fattas i Bryssel och inte i Sverigefrustrera ngnsedan 1630; bedömt som föråldrat på 1920-talet; ökad anv. sedan 1960-taletav lat. frustra´re ’gäcka; svika’, till frus´tra ’förgäves’ Subst.:vbid1-157079frustrerande, vbid2-157079frustrering; frustration