Svensk ordbok 2009, webbversion

fronta [från`ta] verb ~de ~t front·ar1frontal­krocka vard.trafik.○äv. bildligt(våga) möta fronta chefenfronta med ngn/ngt, ngra frontarsedan 19942ligga i täten rum.NN frontade i början men föll sedan till­baka○äv.vara eller bli placerad längst fram frontade varor i butiks­hyllornafronta (ngn/ngt)sedan 1994Subst.:vbid1-910027frontande, vbid2-910027frontning