Svensk ordbok 2009, webbversion
[från`ta]
verb ~de ~t
front·ar1frontalkrocka
vard.trafik.○äv. bildligt(våga) möta
fronta chefenfronta med ngn/ngt, ngra frontarsedan 19942ligga i täten
rum.NN frontade i början men föll sedan tillbaka○äv.vara eller bli placerad längst fram
frontade varor i butikshyllornafronta (ngn/ngt)sedan 1994Subst.:vbid1-910027frontande,
vbid2-910027frontning