Svensk ordbok 2009, webbversion
[från´t]
substantiv ~en ~er
front·en1främsta stridslinje
i krig; särsk. om lång sammanhängande linje
admin.mil.pol.JFRcohyponymflank 1cohyponymflygel 3cohyponymfrontlinje
frontavsnittfrontlinjefrontsoldatvästfrontenmånga unga män stupade vid frontenfronten i väster stabiliserades och skyttegravskriget började○äv. med tonvikt på formeringhären ryckte fram på bred front○äv. bildligt, spec. om stridslinje i politisk kamp, idékamp e.d.han kämpade på två fronter i kulturdebatten○spec. äv. om (tillfällig) samarbetsorganisation (vanligen innefattande vänstergrupper); äv. med tonvikt på arbetetbefrielsefrontfolkfrontröd front på 1 majgöra front mot fascismenvisa upp en enad front(vid) fronten, en front (mot ngn/ngt)sedan 1679av fra. front ’framsida; panna; stridslinje’; av lat. fro´ns med samma betydelse
2i sammansättn. och vissa uttryck
område för viss verksamhet
Nollhemmafrontenkonstfrontenskolfrontengenusforskningen är viktig och det har hänt mycket på den fronten de senaste åren(på den) frontensedan 19263framsida
av större föremål
af.kylarfrontdisken hade en snidad frontsedan 17284vanligen i sammansättn.
gränsskikt mellan två luftmassor med olika temperatur
meteorol.JFRcohyponymfrontzon
frontbildningkallfrontvarmfrontsedan 1874