Svensk ordbok 2009, webbversion

front [från´t] substantiv ~en ~er front·en1främsta strids­linje i krig; särsk. om lång samman­hängande linje admin.mil.pol.JFRcohyponymflank 1cohyponymflygel 3cohyponymfrontlinje frontavsnittfrontlinjefrontsoldatvästfrontenmånga unga män stupade vid frontenfronten i väster stabiliserades och skyttegravs­kriget började○äv. med ton­vikt på formeringhären ryckte fram på bred front○äv. bildligt, spec. om strids­linje i politisk kamp, idékamp e.d.han kämpade på två fronter i kultur­debatten○spec. äv. om (till­fällig) samarbets­organisation (vanligen inne­fattande vänster­grupper); äv. med ton­vikt på arbetetbefrielsefrontfolkfrontröd front på 1 majgöra front mot fascismenvisa upp en enad front(vid) fronten, en front (mot ngn/ngt)sedan 1679av fra. front ’fram­sida; panna; strids­linje’; av lat. fro´ns med samma betydelse 2i sammansättn. och vissa ut­tryck om­råde för viss verksamhet Nollhemmafrontenkonstfrontenskolfrontengenus­forskningen är viktig och det har hänt mycket på den fronten de senaste åren(på den) frontensedan 19263fram­sida av större före­mål af.kylarfrontdisken hade en snidad frontsedan 17284vanligen i sammansättn. gräns­skikt mellan två luft­massor med o­lika temperatur meteorol.JFRcohyponymfrontzon frontbildningkallfrontvarmfrontsedan 1874