Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~er
flöjt·en●typ av blåsinstrument där tonbildningen sker genom att luftströmmen bryts mot en skarp kant
av trä, metall e.d.; vanligen med ljus ton
musikJFRcohyponymträblåsinstrument
flöjtblåsareflöjtsoloblockflöjtpanflöjttvärflöjtspela flöjtflöjtens spröda ton○äv. om en orgelstämmasedan 1538av lågty. fleute; ur fornfra. flahute, flëute med samma betydelse; av oklart urspr.
Drilla på flöjten och basa på bastuban! Tiljor knaka och stängsel skaka.Birger Sjöberg, Dansbanan (i Fridas bok, 1922)