Svensk ordbok 2009, webbversion

fläm`ta verb ~de ~t flämt·ar1ibl. med partikelntill (börja) andas snabbt och häftigt vanligen av an­strängning el. sjukdom fysiol.JFRcohyponymflåsa flämta efter luftflämta efter andanhan flämtade tungt efter språng­marschen○ibl. äv. av skräck, smärta, förvåning etc.svaret fick henne att flämta till och upp­repa fråganflämta (efter ngt), flämta (till)sedan ca 1520Peder Månssons Skrifter på svenskafornsv. flämta; urspr. ’röra sig o­roligt; fladdra’; trol. ljud­härmande 2brinna o­stadigt NollJFRcohyponymfladdra ljuset brann med flämtande lågaflämtasedan 1755Subst.:vbid1-152444flämtande, vbid2-152444flämtning; flämt (till 1)