Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
flämt·ar1ibl. med partikelntill
(börja) andas snabbt och häftigt
vanligen av ansträngning el. sjukdom
fysiol.JFRcohyponymflåsa
flämta efter luftflämta efter andanhan flämtade tungt efter språngmarschen○ibl. äv. av skräck, smärta, förvåning etc.svaret fick henne att flämta till och upprepa fråganflämta (efter ngt), flämta (till)sedan ca 1520Peder Månssons Skrifter på svenskafornsv. flämta; urspr. ’röra sig oroligt; fladdra’; trol. ljudhärmande
2brinna ostadigt
NollJFRcohyponymfladdra
ljuset brann med flämtande lågaflämtasedan 1755Subst.:vbid1-152444flämtande,
vbid2-152444flämtning;
flämt (till 1)