Svensk ordbok 2009, webbversion

flä`ka verb fläkte fläkt, pres. fläker fläk·er●ibl. med partikelnupp klyva genom att riva upp längs mitt­linjen och vika ut delarna åt sidorna Nollfläkt strömmingbåtens skrov fläktes uppfläka (upp) ngtfläkt örnseörn sedan 1639jfr no. flekkja ’klyva; fläka’; besl. med flak Subst.:vbid1-152416fläkande, vbid2-152416fläkning