Svensk ordbok 2009, webbversion
verb fläkte fläkt, pres. fläker
fläk·er●ibl. med partikelnupp
klyva genom att riva upp längs mittlinjen
och vika ut delarna åt sidorna
Nollfläkt strömmingbåtens skrov fläktes uppfläka (upp) ngtfläkt örnseörn
sedan 1639jfr no. flekkja ’klyva; fläka’; besl. med flak
Subst.:vbid1-152416fläkande,
vbid2-152416fläkning