Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n flintor
flint·an●typ av hårt men lättbearbetat mineral som ger hårda kanter
och som är viktigt som redskapsmaterial i tekniskt mindre utvecklade kulturer
matrl.verkt.flintyxapilspetsar av flintahård som flintasehård 1
sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. flinta, eg. ’tunn skärva’; besl. med grek. plin´thos ’tegelsten’; jfr plint, splint