Svensk ordbok 2009, webbversion

fin`ta verb ~de ~t fint·ar●an­tyda (viss manöver) för att lura mot­ståndare i sport el. i debatter o.d. komm.sport.han fintade skott och grund­lurade backen○ibl. med konstruktionsväxlingofta med partikelnbort hon fintade bort backenfinta (ngn/ngt), finta (bort ngn)sedan 1921Subst.:vbid1-149633fintande, vbid2-149633fintning; fint