Svensk ordbok 2009, webbversion

fi`nkamma verb ~de ~t fin|­kamm·ar●kamma med finkam hyg.jur.kläd.○särsk. bildligtnoga söka i­genom terräng o.d. polisen finkammade om­rådet med spår­hundarfinkamma ngtsedan 1938; 1940 i bildlig bemärkelseSubst.:vbid1-149420finkammande, vbid2-149420finkamning