Svensk ordbok 2009, webbversion
fi`nkamma
verb ~de ~t
fin|kamm·ar●kamma med finkam
hyg.jur.kläd.○särsk. bildligtnoga söka igenom
terräng o.d.
polisen finkammade området med spårhundarfinkamma ngtsedan 1938; 1940 i bildlig bemärkelseSubst.:vbid1-149420finkammande,
vbid2-149420finkamning